Empirisk forskning innebär forskning som utgår från empiri (från grekiska betydande ”erfarenhet”). Detta innebär att slutsatserna är baserade på erfarenhet och sinnesintryck istället för spekulerande, teori eller filosofiska resonemang. För att kunna komma fram till ett resultat inom empirisk forskning genomför man undersökningar, experiment och liknande. Genom sådana metoder gör forskaren observationer som denne kan basera slutsatserna på. Den egna erfarenheten är viktig för slutsatserna. Man kan även jämföra resultat och metod med andra liknande studier för att antingen verifiera forskningen eller ifrågasätta resultaten för att göra metoden bättre.
Emanuel Kant var en filosof som menade att kunskap måste vara erfarenhetsbetingad. Han förordade uttrycket a posteriori för kunskap som är beroende av empiri. Inom kunskapsteori använder man a posteriori för att beskriva den insamlade eller erfarna kunskapen från en enskild händelse eller en samling händelser.
Motsatsen till Empiri innefattar filosofiska resonemang, uppställda teorier och liknande och betecknas som a priori. Då utgår man från en åsikt eller antagande som inte har undersökts eller är inte baserat på erfarenhet.
Hur använder man empirisk forskning?
Man kan säga att statistik är en renodlad form av empirisk forskning. Här använder man begreppet a posteriori som syftar till kunskap om statistiska förhållanden efter en viss mätning. Ett Empiriskt förhållningssätt har även läkaren till sin patient.
Personer som har utvecklat empiriska modeller och systematiserat lärorna är bland annat Thomas av Aquino, Aristoteles, Thomas Hobbes, Francis Bacon, John Locke, Voltaire, George Berkeley, David Hume samt de personer som ingår i den så kallade Wienkretsen.