Med deduktiv forskning menar man forskning som använder sig av deduktion. Deduktion är något man träffar på inom empirisk vetenskap och som förekommer inom kunskapsteorin. Men metafysiska resonemang kan också ha en deduktiv karaktär. Argumentationen är då baserat på premisser som framstår som självklara men ofta utan att redogöra för någon så kallad slutledningsregel.
Vad är deduktion?
Inom deduktiv forskning utgår man från deduktiva slutledningar, en eller flera olika premisser. Detta innebär i sin tur att man utgår från ett hypotetiskt förhållande mellan premiss och slutsats. Om man har förutsättningen A, så kan man göra ett hypotetiskt antagande att det kan leda till slutsatsen B.
Deduktiv forskning använder deduktion med hjälp av formella logiska system, ett formellt deduktivt system bestående av ett antal olika axiom och en eller flera slutledningsregler. Den vanligaste sammansättningen av systemet är beståndsdelarna satslogik och predikatlogik ett syntaktiskt begrepp, vilket betyder att det är möjligt att med slutledningsreglerna kontrollera följdriktigheten av deduktionen. Denna typ av deduktion är syntaktisk vilket innebär att det är möjligt att kontrollera deduktionens följdriktning genom slutledningsreglerna.
Motsatsen till deduktion – induktion
Induktion är motsatsen till deduktion och är ett begrepp som man använder särskilt mycket inom psykologin. Induktion innebär att slutsatsen kommer först och därefter generaliseras premissen i efterhand. I stället för att utgå från enstaka premisser utgår en induktiv metod från utfall eller förekomster. Genom empiriska data skapas sedan generaliseringar. Vi kan illustrera induktion genom vanliga föreställningar vi själva skapar i vår vardag. Om vi bara har sett röda rosor utgår vi från att alla rosor är röda. Först när vi sett rosor i andra färger förstår vi att exempelvis vita och rosa rosor förekommer. Men en blå ros? Jo, de existerar faktiskt de också.